småstad. nej tack

Jag har diskat och lagat mat. Och diskat igen. Nu är mitt kök fint. Grejen med mitt kök är att det är så litet att det är lätt att hålla det fint, men om det står en grej framme så ser det ut som helvete. Nu står bara “det vanliga” framme. Bestickställ, disktrasa, kryddor, olja, diskmedel och två halvdruckna vinare. yes. Jag ska ta och julstäda min lägenhet i veckan. Så att den inte ser ut som helvete när jag kommer tillbaka på nyårsafton.

Jag ska hem snart. Vilket betyder att det snart är jul. Galet. Tiden har gått svinfort. 4½månad, bara sådär. den 9de januari har jag varit här i 5 månader. say what! och i slutet på februari går mitt jobbkontrakt ut, förlänga, åka hem? börja plugga? åka vidare? var i så fall? jag har just nu ingen aning, även om jag vet att Annie vill att jag flyttar tillbaks till Örebro.

man borde göra nåt

Ja. Jag som trodde att en nedslimmning av den här bloggen skulle inspirera mig. Den har bara en kategori nu mera, och den syns inte ens för någon förutom mig…

För ett par dagar sedan så gick ett brandalarm igång i någon av lägenheterna här på gården där jag bor. Eftersom lägenheten stod tom så kunde ingen stänga av den. Det har faktiskt hänt tidigare. Då blev grannarna förbannade efter två dygn och ringde brandkåren som kom på stört. Brandmän verkar alltid ha tråkigt, för de är alltid så snälla. Hur som helst så har ett ringande brandlarmspip framkallat de mest underliga reaktioner från den som råkar gå förbi. Det hände även mig som inte kunde gå och lägga mig innan jag ringt en mun, en näsa och två ögon. Brankåren kom inte. Killen i andra luren bara undrade va fan han skulle göra.

En del personer tittar sig lite konstigt över axeln då de går förbi. Det är nämligen svårt att veta varifrån ljudet kommer. Pipet liksom ekar. En del andra stannar upp och står still i flera minuter som för att göra klart för sig att det inte bara är i deras huvuen det piper. En liten klick av få tar sig tid att gå runt lite runt gården för att lista ut i vilken lägenhet det nu ska “brinna”.

Då måste man undra om det där gamla slagordet verkligen fungerar. När du behöver hjälp, skrik inte “hjälp”, skrik “det brinner”. Jag är hur som helst döv för pip numera.

bloggen död? naaaah

Det känns lite som att det så hajpade bloggfenomenet håller på att dö. Jag läste någonstans för ett tag sedan att bloggen gärna blir som ett rodjur som liksom tar över ens liv. Man skriver för de där kommentarerna. Man upptäcker att man plötsligt är helt beroende av ens läsare.

Där finns det ingen större risk för att jag ska drabbas av hybris. Det är inte så många som läser min blogg. Då måste man ju liksom ställa sig frågan varför jag skriver…

Ja, just nu för att jag inte har någonting bättre för mig.

Lite sällskap

Tänk vad lite sällskap kan göra. Lite perspektiv och andra ämnen.
Vem behöver psykofarma? (ja, alla jag vet…)

Nåväl. Satt på bussen hem till mor och där satt även en man som jag åkt med, samma sträcka, samma bus i säkert 10 år. Han har en oefterhärmelig igelkottsfrisyr och kostym. Dagen till ära hade han även snowjoggings (!). Han känner säkert inte igen mig, men det är så underligt att han fortfarande åker där. Jag har haft långa luckor i mitt bussåkande på den sträckan, men så fort jag kliver på är han där. I 10 år. Någon gång måste jag fråga vad han heter och vad som egentligen har hänt under dessa tio år (eller så kanske jag inte gör det. mer sannolikt). och varför han alltid åker buss.

Iaf: man har människor omkring sig som man aldrig egentligen noterar eller ännu mindre vill känna sig vid. Och kanske framför allt, den centrala frågan för alla egocentrister: Är jag en statist i deras liv likt de är statister i mitt liv? Svårt att tänka sig. Men säkerligen sant.

“Ja, nu är alla små stjärnor
Heja hela Europa
Ja, värdefullast av alla är vi allihopa”
LW

En kompis har tittat på lägenhet i Miami. Det verkar vara ett riktigt bra läge att köpa just nu!

ang kattie

angående kattis inlägg nedan:

jag skulle lätt kunna tänka mig att donera mitt ansikte till välbehövliga fula människor. helst skulle jag såklart vilja att det klonades och trycktes upp i en miljon upplagor. tänk vad härligt, en “I huvudet på Peter Hammarbäck”-värld där alla får gå runt och skatta sig lyckliga åt mina sköna drag. det enda som vore synd är ju att jag själv inte skulle få se härligheten. men jag skulle se ned från himlen med ett leende på mina läppar. om jag har läpparna kvar i himmelen, det vill säga…

för övrigt: vad händer med Davit Isaak nuförtiden? är han fast i fängelset igen? märkligt tyst om den mannen nu. stackars fru Sofia som var så glad och grät i teve. och stackars barnen som äntligen skulle få hem pappa. nej, det var onekligen ett fult trick eller skämt eller vad det nu var från eritreanerna. nu vill vi se honom frisläppt på riktigt! (godonlyknows goes political – fuck yeah)

/Peter

klassval?

Det är så synd om mig. Jag kan inte sova för att det gör så onti mina stygn. Dessutom är jag helt ensam o vågar knappt gå runt i lägenheten pga den mörkhåriga kvinnan/inbrottstjuvarna. Stackars stackars mig.

I övrigt så ligger jag och tänker alldeles för mycket. Och som vanligt tänker jag på mig själv, och det gamla älskade temat om vem jag egentligen är.

Tills för ett år sedan var jag tillsammans med en kille som definierade mig, utan en sekunds tvekan, som en ralph lauren-tjej, dessutom en mycket proper och prydlig sådan som hans mamma skulle älska. Och visst gjorde hon det. Eftersom jag var den mer eller mindre perfekta presumtiva svärdottern personifierad. Jag neg, och niade och bar mitt blonda hår i fläta eller hög hästsvans och hade alltid pärlorna i och cartiern påknäppt. Fint så.

Hur jag grälade med mig själv och hennes son om stereotyper, könsroller och klasskillnader fick hon förstås aldrig ta del av. Min uppfostran trogen var jag alltid mycket välordnad och välvårdad då jag träffade henne (vilket var ofta! hon älskade ju mig!) Och visst var det tryggt att komma dit och dricka the på eftermiddagarna och följa med ner till buckan för att titta, jag hade ju precis flyttat hemifrån. Deras våning påminde mycket om hur det ser ut hemma hos mina föräldrar, och det kändes litegrann som att komma hem.

Med tiden, och kanske framför allt: allt eftersom jag kom mer och mer in i statsvetenskapen och träffade mer likasinnade tankemässigt sett, blev min förtjusning över hans välstruka RL-kallingar, guccibälten, oljerockar och handelstillvaro allt mindre. Och förvandlades allt mer till ett problem.
Den kille jag blev kär i kom visserligen fr Karlaplan och var adlig tre gånger om (svensk, tysk och rumänsk) men skulle aldrig tyckt att det var något särskilt. Den killen hade konstiga tshirts o älskade Guns&roses trots att detta var på 2000talet. Efter ett år på handels blev det viktigt m vapenringen och skräddarsydda skjortor och vi var historia. som man säger.

Men kanske berodde det inte bara på honom, jag gick åt helt andra hållet. Slutade vara en rl-tjej, färgade håret, knäppte sällan på klockan, och blandade min liberalism med uppenbar marxism.

Idag vet jag inte riktigt var jag hör hemma. Jag har vissa saker i ryggmärgen, i blodet. Som att niga och nia äldre människor, som att veta hur man ska föra sig, som att varje familjemedlem har en personlig servettring i silver som man fick då man döptes, som att man ärver matsilvret och aldrig köper konst. Som att man aldrig tar av sig ytterskorna då man kommer hem till någon, om man inte har innerskor. Som att man hälsas välkommen till bords efter en tugga av förrätten. Små saker som är mitt arv, som jag aldrig reflekterar över.

Samtidigt känner jag mig hämmad och instängd i den roll som min födsel och uppväxt erbjuder. Jag vill vara min egen, ha rätt att formulera mina egna tankar och ideer. Alltjämt finns ralph laurentjejen kvar, nu bara i annan version. Som att jag tror att jag kommer undan med en ljusblå busnelkofta bara för att jag har en 30 år gammal Kafka-tshirt på mig under. Som att jag tror att jag inte blir kategoriserad pga min fjällräven o ballykängor för att jag älskar den fina musiken och de riktiga böckerna.

Social tillhörighet och kulturellt arv tycks omöjligt att förneka och förtränga. Först nu har jag insett det.
Men jag hoppas att det går att blanda prasslande sidenkjolar, tunga kristallkronor och artigt konverserande med revolutionära teorier och riktig musik och verkligt tänkande, för att inte nämna ifrågasättande och aktivt arbete mot könsstrukturer. Annars kommer jag gå under, på allvar!

Kanske är valet av älskling viktigt. Och om det är så är det ju bra nu. M är till skillnad från pojkvännen med mamman som älskade mig, inte bara välmedveten om hur man för sig, utan även modig och prestigelös. Kanske är det en förutsättning.

Nu måste jag försöka sova igen. Annars har jag precis börjat m Austens oförtjänt mest okända, men så fina Mansfield Park.

/Katti

man skulle för övrigt kunna tro att inlägget “aint life grand” handlar om pojkvännen med mamman. Så är dock inte fallet. Texten är gammal skåpmat som skulle testas i bloggosfären. Men det skulle ha kunnat varit om honom, javisst. Men kanske även om mig.