klassval?

Det är så synd om mig. Jag kan inte sova för att det gör så onti mina stygn. Dessutom är jag helt ensam o vågar knappt gå runt i lägenheten pga den mörkhåriga kvinnan/inbrottstjuvarna. Stackars stackars mig.

I övrigt så ligger jag och tänker alldeles för mycket. Och som vanligt tänker jag på mig själv, och det gamla älskade temat om vem jag egentligen är.

Tills för ett år sedan var jag tillsammans med en kille som definierade mig, utan en sekunds tvekan, som en ralph lauren-tjej, dessutom en mycket proper och prydlig sådan som hans mamma skulle älska. Och visst gjorde hon det. Eftersom jag var den mer eller mindre perfekta presumtiva svärdottern personifierad. Jag neg, och niade och bar mitt blonda hår i fläta eller hög hästsvans och hade alltid pärlorna i och cartiern påknäppt. Fint så.

Hur jag grälade med mig själv och hennes son om stereotyper, könsroller och klasskillnader fick hon förstås aldrig ta del av. Min uppfostran trogen var jag alltid mycket välordnad och välvårdad då jag träffade henne (vilket var ofta! hon älskade ju mig!) Och visst var det tryggt att komma dit och dricka the på eftermiddagarna och följa med ner till buckan för att titta, jag hade ju precis flyttat hemifrån. Deras våning påminde mycket om hur det ser ut hemma hos mina föräldrar, och det kändes litegrann som att komma hem.

Med tiden, och kanske framför allt: allt eftersom jag kom mer och mer in i statsvetenskapen och träffade mer likasinnade tankemässigt sett, blev min förtjusning över hans välstruka RL-kallingar, guccibälten, oljerockar och handelstillvaro allt mindre. Och förvandlades allt mer till ett problem.
Den kille jag blev kär i kom visserligen fr Karlaplan och var adlig tre gånger om (svensk, tysk och rumänsk) men skulle aldrig tyckt att det var något särskilt. Den killen hade konstiga tshirts o älskade Guns&roses trots att detta var på 2000talet. Efter ett år på handels blev det viktigt m vapenringen och skräddarsydda skjortor och vi var historia. som man säger.

Men kanske berodde det inte bara på honom, jag gick åt helt andra hållet. Slutade vara en rl-tjej, färgade håret, knäppte sällan på klockan, och blandade min liberalism med uppenbar marxism.

Idag vet jag inte riktigt var jag hör hemma. Jag har vissa saker i ryggmärgen, i blodet. Som att niga och nia äldre människor, som att veta hur man ska föra sig, som att varje familjemedlem har en personlig servettring i silver som man fick då man döptes, som att man ärver matsilvret och aldrig köper konst. Som att man aldrig tar av sig ytterskorna då man kommer hem till någon, om man inte har innerskor. Som att man hälsas välkommen till bords efter en tugga av förrätten. Små saker som är mitt arv, som jag aldrig reflekterar över.

Samtidigt känner jag mig hämmad och instängd i den roll som min födsel och uppväxt erbjuder. Jag vill vara min egen, ha rätt att formulera mina egna tankar och ideer. Alltjämt finns ralph laurentjejen kvar, nu bara i annan version. Som att jag tror att jag kommer undan med en ljusblå busnelkofta bara för att jag har en 30 år gammal Kafka-tshirt på mig under. Som att jag tror att jag inte blir kategoriserad pga min fjällräven o ballykängor för att jag älskar den fina musiken och de riktiga böckerna.

Social tillhörighet och kulturellt arv tycks omöjligt att förneka och förtränga. Först nu har jag insett det.
Men jag hoppas att det går att blanda prasslande sidenkjolar, tunga kristallkronor och artigt konverserande med revolutionära teorier och riktig musik och verkligt tänkande, för att inte nämna ifrågasättande och aktivt arbete mot könsstrukturer. Annars kommer jag gå under, på allvar!

Kanske är valet av älskling viktigt. Och om det är så är det ju bra nu. M är till skillnad från pojkvännen med mamman som älskade mig, inte bara välmedveten om hur man för sig, utan även modig och prestigelös. Kanske är det en förutsättning.

Nu måste jag försöka sova igen. Annars har jag precis börjat m Austens oförtjänt mest okända, men så fina Mansfield Park.

/Katti

man skulle för övrigt kunna tro att inlägget “aint life grand” handlar om pojkvännen med mamman. Så är dock inte fallet. Texten är gammal skåpmat som skulle testas i bloggosfären. Men det skulle ha kunnat varit om honom, javisst. Men kanske även om mig.

One thought on “klassval?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>